Myspysiga poliser...

Mellan pelarna utanför Globen har folk slagit ner sina tillfälliga bopålar, det tar en stund innan polletten trillar ner. Bruce Springsteen är ju på väg till Sverige igen, med sitt E Street Band. Biljettsläpp hägrar. Därav sovsäckarna, därav musiken med bossen som slåss med The Police-dängorna som krogarna i betongområdet dundrar ut över biljettnasare, Sting-älskare och t-shirtförsäljare.

Nog om Springsteen egentligen. Det här är ju Gordon Sumners (Sting) och hans polares kväll. Men den trofasthet snutarnas fans visar är mycket lik den som bossens alla fanatiker år efter år visar prov på. Andy Summers, Sting och Stewart Copeland har verkligen publiken med sig från den dånande, bas-mullrande inledningen med Message in a bottle och framåt, via bland annat Roxanne till målet med Every breath you take.

Sting, komplett med Tintinfrilla, promenerar nöjt leende runt den ovalformade scenen, skakar hand med fans och vaggar harmoniskt till de gungande rytmerna. The Police av årgång 2007 är en genommysig trio grånade gentlemän. Det är faktiskt så mysigt, sympatiskt och tryggt att det är svårt att reta sig på att det trygga, varma och gemytliga också är ospännande, som en talkshow med Peter Jihde.

Skillnaden mellan Peter Jihdes talkshow och The Police live på Globen är att alla i publiken älskar The Police redan innan första ackordet är spelat. Det är kontakten mellan Sting och den upp över öronen kära publiken, det är den hängivenheten som gör att The Police kommer undan hur sömnigt, förutsägbart och beige det än känns för de få av oss i Globen som inte älskar varje ton.

Man får alla hitlåtarna, man får det gungiga och mjukrockiga, man får det snälla och man får det fullständigt ofarliga som är The Police. Och grejen är att de gör allt vad de kan, de ger publiken allt de är här för att få. Det handlar om tre genuint DUKTIGA (och återförenade) musiker som glatt åker runt världen för att visa upp allt de lärt sig i den mer än 30 år långa rockskolan. Inte får The Police det att pirra i min kropp, inte sätter konserten några spår efteråt men jag är ändå imponerad av satsningen och frenesin från gubbarna och av spelningens höga tempo.

© Goteborgs-Posten by Martin Röshammar

Other Recent items